De nordligaste svenska utposterna i norr, Umeå och Bygdeå runt år
1300, är ungefär samtida med de första svenska bosättningarna på finska sidan från
mitten av 1200-talet. Den första svenska koloniseringen på båda sidor av Bottenviken
ingår i samma historiska händelse. Koloniseringen accelererades av kronan strax efter
Nöteborgsfreden 1323. Den svenska kronans aktivitet i området sammanhängde med andra
ord med politiska och ekonomiska motiv där det var av största betydelse att hävda
svensk överhöghet i norra Sverige.
 |
Vad som hände var således att strömmen av svenska nybyggare sprids
ut i norr och slukar den äldre, glesare bosättningen av finskt ursprung.
1.2 Norra Bottnens nybyggare
Det fanns alltså permanent bosättning i både norra Sverige och i
norra Finland under järnåldern. Dessa första pionjärerna kom från det västra av
Finland likväl som från Karelen. Även dialektforskningen påvisar dessa
samband. En
relevant fråga lyder vare sig dessa kvener var en forntida stam eller en halvmilitär
organisation, gille av sammanslutna handelsmän (som deras efterföljare
birkarlar). Det
finns emellertid inga bevis som tyder på en organisation – alla källor talar om
folk som kallas kvener. Man tror att de var mest finnar, men för att inte låta sig
påverkas av 1900-talets nationalistiska syn, kan det ha funnits, och troligen också
fanns det bland de ett antal skandinaver.
 |
"Kainuuspråkets"
utbredning enligt Lauri Kettunen
double-click for big pic
|
Kvenernas verksamhet sträckte sig längs hela Botten och ända till
Västerhavet och Ishavets stränder och de var pionjärer till den fasta bosättningen i
norr. Kainuu-namnet i de olika områdena är bevis på att element av detta folk spridde
sig och slog sig ned och hade sina stödjepunkter, där deras fångstverksamhet och handel
ägde rum. Enligt ortnamnsundersökning representerar den sydligaste
Kainuu-namngrupperingen i Kaland vid Kumoälven den äldsta kvenbosättningen. Detta
Kaland omfattade Vakka-Suomi och nedre Satakunda.
Att Bottniska viken var kvenernas operationsled framgår bl a av att
den i mycket yngre handlingar fortfarande betecknas som Kvenhavet (Kainuunmeri): i
fredstraktaten i Nöteborg (Pähkinäsaari) år 1323 som ’Kajano more’, 1497 som
’mare Cayane’ eller ’Kainw mare’, 1510 som ’mare Kayano’,
1535 som Cayane mare’ eller ’mare Caino’, 1561 som ’Kaynus mehre’
osv.
1.2.1 Nordmän-kvener-kareler
Under folkvandringstiden (400-600) utgår norsk kolonisering via
Trondheimsbygden över fjällen till Jämtland och vidare till Bottenhavets kust, och
tvingar kvener norrut. Denna norska bygd i Medelpad utgjorde nordgränsen för den
svealändska intressesfären.
Ottar (ca 890) från Björkoy i Halogaland berättar att kvenerna och
nordmännen stundom härjar på varandras område. De hade ju samma ändamål med sina
färder i lappmarken, nämligen att exploatera lapparna. I Egilssagan, som hänför
händelserna till 800-talet, är kvener och nordmän vänner och gör gemensam sak mot
karelerna. Norske stormannen Thorolf Kvedulfsson och kvenernas konung Faravid (Kaukomieli)
slöt då förbund. Under 1000-talet märks en stark intensifiering av förbindelserna
österifrån i Norrland. Detta måste vara karelernas växande makt, med Novgorods stöd.
Från 1251 finns ett historiskt belägg på att kareler och norrmän låg i fejd med
varandra i Finnmark, och 1271 omtalas att kareler och kvener plundrade i Halogaland. Det
torde vara ganska klart att dessa stridigheter även berört norra Bottnen.
När karelerna första gången trängde fram till norra Bottnen vet man
ej säkert. På 1100-talet synes dock en överenskommelse kommit till stånd enligt vilken
"de tio älvarnas land" (Kymmenen virran maa), dvs Österbotten norr om
Pyhäjoki ända till Bygdeå, överläts som operationsområde åt karelernas handelsmän.
Vid den tiden hade karelerna sin mest framträdande expansionsperiod. Enligt ryska
krönikor från den tiden omnämndes samtliga laxrika floder från Siikajoki i söder till
Kalixälven i norr som tillhörande Novgorod. Från mitten av 1100-talet till mitten av
1200-talet synes karelerna och Novgorod ha samarbetat. I likhet med svenska vikingarna
företog de krigståg med sina skepp till andra länder. Karelernas (liksom kvenernas)
självständighet går förlorad i maktkampen mellan Sverige och Novgorod, och Karelen
(och Kvenlandet) klövs itu.
1.2.2 Östersjön är Baltiska havet
En del forskare menar att det var kareler som brände Sigtuna och
dödade ärkebiskopen år 1187. Andra menar att de var est-finnar eller en bredare baltisk
operation som hämnd för svearnas intrång på deras marker. Birka plundrades flera
gånger från ca 965, och försvann runt år 1000. Hedeby föll 1066 efter slavernas (!)
upprepade krigståg. Var dessa vendernas, väinäläfolkets krigståg? Plundringståg
skedde historiskt åt alla håll och i olika allianser och förbund. Vi vet att est-finnar
och även kareler har agerat i väster, i synnerhet i Mälardalen. Vi också känner till
tidiga finsk-estniska ortnamn i Mälardalen.
1.3 Kvenland - Kainuu
Det forna Kvenland var sålunda en enhet i den tidiga baltiska
historien och låg runt Bottenviken. Kvenland hörde varken till Sverige eller till
Finland, ty då fanns det inte någon Sverige eller Finland. Det första hotet till dess
existens kom från kareler och Novgorod från ca år 1100, och det verkar som större
delen av det forna Kvenland kom under karelsk överhöghet under den tiden. Det finns
flera källor som redogör för kvener som samarbetar med nordmän mot kareler, och andra
som berättar om kvener i samarbete med kareler mot nordmän. Birger jarls utförda
folkmord i Tavastland i mitten av 1200-talet, det sk andra korståget, var riktad mot
tavasterna som sägs ha stundom krigat mot kareler/ryssar och stundom allierat sig med dem
mot den svenska invasionen, som i grunden var ju riktad mot Novgorod. Birger jarls
härjningar i Tavastland var förberedelser till det sk tredje korståget mot de redan
kristna kareler, som åtnjöt beskydd under Novgorod.
Kvenlandet delas i tre
Sista stöten för dessa uppenbarligen självständiga kvener var att
de hamnade mitt i en geopolitisk maktkamp mellan Sverige och Novgorod, och gränslinjen i
Nöteborgsfreden drogs genom deras land. Kronan och kyrkan ville införliva områden i
norr med svenska bosättare i kamp med Novgorod. Detta var även en tävlan mellan
biskoparna i Uppsala och Åbo om själarna i norr. Administrativt blev gränsen mellan de
svenska och finska bosättningarna ca år 1400 Kaakama, halvvägs mellan Kemiälv och
Torneälv. I praktiken löpte gränsen väster om Torneälven i Sangis, dvs där
språkgränsen går än idag. Den här gränsen i Kaakama innebar också att
Kainuu-Kvenland som område misste sin historiska koppling till svenska sidan, och Kainuu
kom att betyda bara området söder om denna linje, dvs finska Pohjanmaa.
Det forna Kvenland hade nu delats i tre: svenska Västerbotten,
Novgorods norra Norrbotten (Pohjanranta, Kainuunranta) och landskapet söder om gränsen,
södra Norrbotten. Den sist nämnda orienterade sig naturligt mot Åbo stift och blev mer
eller mindre administrativt införlivat med resten av Finland. Norra Norrbotten blev en
krigsskådeplats mellan Sverige och Novgorod/Ryssland. I ett skede hade Sverige lyckats ta
över kontrollen mellan Pyhäjoki och Kemijoki. Detta skedde troligen år 1375, när
Novgorod misslyckades att erövra den nya befästningen Uleåborg. Striden över
kontrollen av området fortgick i flera sekler, och slutligen fastställdes dess status
1595 vid traktaten i
Teusina
(Täyssinä).
1.4 Klubbekriget
- Finlands första inbördeskrig
Den folkresning i slutet av
1500-talet som kallats klubbekriget var Finlands första inbördeskrig.
Klubbekriget började den 25 november 1596 och slutade den 24 februari 1597.
Upproret varade alltså i tre månader. Under denna korta tid dödades minst 3
000 människor, eller nästan 1,5 procent av befolkningen inom gränserna för
det nuvarande Finland. Samma procenttal skulle idag motsvara omkring 75 000
finska medborgare, eller något under det antal som Finland miste i andra
världskriget.
Detta utspelades medan Sigismund
var kung av Sverige och Polen, hans farbror hertig Karl ledde riksrådet i
Sverige och kungens förtrogne, Clas Eriksson Fleming hade fullmakt som
ståthållare i Finland och Estland. Några yttre fiender hade riket inte. Det
utdragna kriget mot Ryssland som börjat 1570 hade avslutats med fred våren
1595, och de egentliga krigshandlingarna hade upphört redan i december 1592.
Det var frågan om ett inbördeskrig mellan å ena sidan de upproriska bönderna
och å andra sidan en armé under adelns befäl, anförd av Clas Fleming, vars
uppgift var att kväsa upproret. De dåligt organiserade och illa utrustade
bönderna kom förstås till korta mot Flemings väldrillade krigare. Och i
krigets spår följde fruktansvärt skövling och plundring.
I relation till
befolkningsmängden torde klubbekriget vara en av de blodigaste
sammanstötningarna inte bara i de skandinaviska bondeupprorens historia utan
också i bondekrigens historia överhuvudtaget. Klubbekriget hade därtill sin
klara betydelse även i Sveriges dåtida in- och utrikespolitik. Dess bakgrund
fanns å ena sidan i det långvariga kriget mot Ryssland åren 1570-1595 och å
den andra sidan i den tilltagande dynastiska konflikten om Sveriges krona mellan
hertig Karl och kund Sigismund. Denna konflikt väckte hos bönderna en tro att
situationen var gynnsam för en demonstration från deras sida och att de skulle
räkna med yttre hjälp i sitt uppror. I detta avseende är klubbekriget inte
bara en del av Finlands historia utan i allra högst grad en del av Sveriges
historia.
1.4.1 Två förklaringar
Vad som sker är en sak, hur det
tolkas och förklaras en annan. Den stora frågan har varit, och är
fortfarande, vilken den orsak var som kom bönderna att gripa till klubban och
tåga mot Flemings drillade styrkor. Den förklaringen som nått den största
spridningen, och som går att läsa i läroböcker från grundskola till
universitet, är att det rört sig om en psykologisk kortslutning hos "de
outvecklade bönderna i utmarkerna" i Finland, med bakgrund i
krigströtthet och igångsatt genom en hänsynslös uppvigling som hertig Karl
bedrev i sin ambition att erövra kronan. Bönderna skulle inte ha förstått
Flemings och den övriga finska adelns "speciella åskådning", deras
prioritering av östgränsens försvar, utan rest sig för "en sak som ur
Finlands synvinkel inte var den rätta". På så vis kom klubbekriget att
befordra en utveckling som ledde till att den specifika utvecklingen av ett
Finland som byggde på finska adelns "särställning" avbröts, och
att detta hörn av riket fastare än förut knöts till Sverige.
Så faller historieskrivningens
dom över klubbekrigarna. De gjorde sig skyldiga inte bara till en grov
felbedömning som kom stor olycka åstad, utan till något mycket värre: de
ledde in "den rätta saken", dvs en för Finland avsedd och önskvärd
historisk utveckling, på alldeles galet spår.
Ylikangas (1997) förkastar helt
den här tolkningen. Han menar att den verkliga anledningen till bitterheten
bland bönderna ingalunda var krigets påfrestningar – fiendens
härjningståg, utskrivningar och skatteplågor – utan deras skarpaste
anklagelser gällde oegentligheter som ståndspersoner, eller sådana som senare
kom att räknas till den klassen, gjorde sig skyldiga till. Böndernas
erfarenhet var att de emot sig hade en enad front bestående av skrivare (lägre
ämbetsmän), knaper (lågadel), präster och rika besuttna, fast sammanhållen
av gemensamma intressen, och att de själva kämpade förgäves mot denna
övermakt. De betraktade sig själva som offer för framgångsrik exploatering;
de själva blev bara fattigare medan deras förtryckare blev allt rikare, och
förutom en lag som missgynnade dem hade de att stå ut med ett godtycke och en
utbredd laglöshet som var helt odrägliga. Det värsta var att bönder blev
avhysta från sina gårdar, sina arvhemman, vilka sedan fick ligga obrukade
eller råkade rätt i händerna på adelsmän eller förmögna storbönder.
En följd av kriget kritiserar
bönderna särskilt kraftigt. Det gällde underhållet av det egna rytteriet,
vars viktigaste del var det sk borglägret. Bönderna klagade att den
ödeläggelse som en fiende kunnat åstadkomma i varje fall ha varit lindrigare
än den som det egna rytteriet orsakade under förläggning i borgläger.
Bönderna ville att detta system skulle ändras eller ersättas med ett
lantvärn.
Men i grunden var det inte detta
som det hela handlade om. Ylikangas menar att bönderna tycks ha betraktat det
rofferi som rytteriet bedrev som ett led i en för dem ogynnsam och för högre
socialgrupper gynnsam samhällelig utveckling. Ändå vore det förhastat att
hävda att det var fördjupade motsättningar mellan ständerna, böndernas
hotade ställning, som var orsaken till klubbekriget. Kanske hade rådsadeln
sitt finger med i spelet, ty bönderna undviker kritiken av "gamla
adeln", vilket kan tolkas att egentliga syftet var att stöda högadelns
attack mot kungen. En annan möjlig förklaring till att högadeln inte nämns
kunde vara att bönderna här gjorde ett taktiskt drag i hopp om att den
"gamla adeln", som kunde förmodas vara irriterad av uppkomlingarnas
överväldigande frammarsch, skulle bestyrka klagomålen.
1.4.2 Karls seger
Clas Fleming dog av sjukdom
62-år gammal på hemvägen till Åbo den 13 april 1597. Hösten samma år
bedömde hertig Karl läget fördelaktigt att söka överta kontrollen i
Finland. Adeln i Finland nämligen förblev Sigismund-trogna, ty detta gynnade
deras sak när kungen var ’borta’ i Polen. Slottet i Åbo kapitulerade den
30 september 1597, men hertig Karl tyglade sitt vrede och uppträdde
diplomatiskt försonligt mot den trilskande finländska adeln, och seglade
tillbaka till Stockholm. Adeln i Finland övertog sina gamla positioner för
alla visste att slutstriden mellan Sigismund och Karl skulle äga rum
påföljande sommar, och utgången var oviss. Det avgörande slaget vid
Stångebro den 25 september 1598 slutade i en total seger för Karl. Under
vintern 1598-99 konsoliderade Karl sin makt i Sverige. De finländska herrarna
försökte likaså stärka sina positioner, men lyckades få till stånd mer
splittring än koncentration. När sommaren kom beredde sig hertigen att göra
upp räkningen med de finländska herrarna. Efter slaget vid St Mårtens (Marttila)
den 28 augusti 1599, som finländarna ledda av Kurck (Kurki) förlorade, tog sig
Karls hämndlystnad fritt utlopp.
När Karl sedan återvände till
Sverige lämnade han efter sig ett femtiotal halshuggna kroppar och ett Finland
som åter var starkt knutet till Sverige. Både bönderna och de adliga i
Finland hade fört sina respektive krig till slut och förlorat.
Sammandrabbningarna hade krävt en tung blodskatt och de som offrat allra mest
var Finlands bönder. Slutsumman dödade bönder blir ca 3 000. För att få en
uppfattning om proportionerna bör vi minnas att hela det område som utgör det
nuvarande Finland då omfattade högst 25 000 bebodda bondgårdar och att många
av dem sänt sin ende vapenföre man i fält under upprorsfanan. Armén led inga
stora förluster i sina strider mot bönderna. Knappt ett femtiotal soldater
stupade. Adelns egna förluster var givetvis ännu obetydligare: två eller tre
frälsemän av lägsta rang torde ha fallit, och inte en enda av de egentliga
adelsmännen. Under hertig Karls fälttåg till Finland stupade på sin höjd
omkring 400 finländska ryttare och fotsoldater. De dödsdomar hertigen lät
verkställa berövade den finländska adeln ett tjugotal man.
Karl hade alltså segrat. Vad
detta i själva verket innebar var att kungamakten vunnit en tillfällig seger
över rikets högadel. Aristokratin gick miste om en stor del av de privilegier
och i synnerhet det inflytande den skaffat sig under de tidigare Vasaregenterna.
Först i och med Karls död 1611 och den unge Gustav II Adolfs trontillträde
återgick situationen till vad den varit, och blev för adeln till och med
fördelaktigare än tidigare.
1.4.3 Österbottningar och
"de finske"
De österbottniska bönderna
höll sig utanför slutstriden mellan hertigen och den finländska adeln. De
aktiverade sig först sedan Karl slagit ned allt motstånd och avkunnat sina
domar över landet. Annandagen 1599 hölls en stämma i Pedersöre där man
dryftade läget i Österbotten och landskapets framtid. Stämman sände en
besvärsskrift till hertigen som på ett intressant sätt belyser inte bara vad
österbottningarna just då tänkte, utan också deras egen uppfattning om
orsaken till upproret.
I början av dokumentet
hänvisas till "oförrätt och fientlig roff och rappande" som
"de finske" gjort sig skyldiga till i landskapet. Den djupa
bitterheten gentemot folket från Egentliga Finland som här uttrycks för
första gången anger tonen i brevet från början till slut. Österbottningarna
krävde att "de finske" skulle återgälda allt de rövat åt sig.
Skriften återkommer senare till inkräktarna från Egentliga Finland och
hävdar att en del av de till befolkningens förargelse och indignation
fortfarande satt kvar i sina ämbeten i Österbotten. Brevet fortsätter:
Begäre och ödmjukeligen de
finske partiet där utur landet måtte förvisat bliva, med sin överdådige
art, och att i landets infödda och egna i samma stad i tjänst brukade
bliva, eljest varda vi aldrig det finska överdådet kvitt.
Österbottens egna män sades
vara förtrogna med landsändans egenheter, vilket "de finske", som
uppfattades som främlingar och till och med brottslingar, enligt undertecknarna
alltså inte var. Hatet mot dem var så stort att österbottningarna uttryckte
en önskan om att framdeles få betala sina skatter och även bevillningar
direkt till Stockholm, "… och icke till Finland, med mindre riksens
högste nödtorft kräver".
Brevet visar med all önskvärd
tydlighet att någon finländsk nationalkänsla av det slag som en viss riktning
inom historieforskningen intill våra dagar gjort sitt yttersta för att påvisa
i det finländska samhället på 1500-talet helt enkelt inte existerade. På
denna tid identifierade man sig i socialt hänseende med sitt stånd inom
ramarna för det svenska riket, lokalt med sin hemsocken och framför allt med
landskapet. Någon lokal identitet utöver stamtillhörigheten fanns inte;
antagandet om en nationell identitet är ren och uppenbar anakronism.
Detta faktum förändras inte av
att österbottningarna hade reella skäl till sin avoghet mot folket från
Egentliga Finland. På de aktuella händelsernas plan hade hatet sin grund i
omständigheten att de flesta av landets adelsmän och rusthållare kom från
Egentliga Finland, liksom även många av soldaterna i de tre ryttarfanor som
massakrerat österbottningarna under flykten från Nokia och i drabbningen vid
Ilmola, och som deltagit i plundringen av landskapet. De som utövade den
högsta makten var adelsmännen, och de nämns ofta som ett annat föremål för
bitterhet. Det från social synpunkt mest avslöjande partiet i brevet lyder:
Vidare att vi och icke
någon adel till förläning bliver, men vid Stockholms fatebur, som det och
av E F N Konunglige herre fader, där till ena resan tillägnat blev. Och
efter de högborne herrarna av ridderskapet och adelen sin egendom haver
allestädes uti riket, och Kronan icke annat utan de Nordlendske frie haver,
begäre därmed undernådigast att vi och insättningar, måtte
privilegerede och frisagde bliva, och att inga adelens landbönders begäran
efterlåtes eller äga tillstädes.
Det är svårt att föreställa
sig en klarare hänsyftning på de centrala problem som lett till upproren,
ängslan för ett stormannavälde och förlusten av bondefriheten. Mot denna
bakgrund ter det sig desto obegripligare att den nationalidealistiskt
inspirerade forskningen kring klubbekriget inte godtar en sådan förklaring,
inte ens som en bidragande orsak bland andra faktorer. I stället för en
förklaring har dessa forskare framkastat ett skäl som bättre passa uttolkarna
själva än dem för vilka det påstås ha utgjort motivet för en resning.
Motstridiga källor har man klarat sig undan genom att helt enkelt ignorera dem
och "sluta sig till" sanningen av de uppgifter som inte givit upphov
till några konflikter.
I början av april år 1600
föranstaltades i Österbotten på befolkningens egen begäran en rannsakan i
syfte att utreda de fall av rofferi och plundring som förekommit. Det blev en
tämligen omfattande undersökning; vid varje maktskifte hade man ju hämnats
tidigare beslag på förövarna, och det med ränta. Senast hade det varit
upprorsmännens tur att skaffa sig gottgörelse, och därför kom denna
rannsakan att gynna Sigismunds män mest. Deras motståndare lönades på annat
sätt. Hertig Karl ihågkom dem som kämpat på hans sida med skattelättnader
och befrielse från innestående skatter de varit skyldiga till de tidigare
makthavarna.
Ytterligare en ynnest bevisade
Karl sina bundsförvanter i Österbotten (Pohjanmaa), om än först några år
senare då han tagit tronen i besittning under namnet Karl IX. Han grundade två
städer i länet, Uleåborg för nordösterbottningarna och Vasa för
sydösterbottningarna.
1.4.4 Kvenernas konung 1
Freden vid Teusina innebar att det forna Kvenlands två östliga delar
sammanfogades medan den tredje och västra delen, Västerbotten, började försvenskas.
Strax härefter när hertig Karl hade konsoliderat sin makt och blev kung Karl IX, lade
han till sin titulatur "Kvenernas konung". Titeln använde han sig av för
första gången den 16 mars 1607. Titeln försvann senare, men Kainuu (Österbotten/Pohjanmaa) åtnjöt
en särskild ställning från resten av Finland för lång tid framöver. När drottning
Kristina utnämnde Per Brahe d y som generalguvernör i Finland 1637, blev han officiellt
generalguvernör av Finland, Åland och Pohjanmaa.
1.4.5 Kvenernas konung 2
Tidigaste uppgifter i fornnordisk litteratur om kvenerna återfinns i
Egil Skallagrimssons saga, som hänför händelserna till 800-talet men som nedtecknats
först på 1200-talet. Sagan handlar om Thorolf Queldulfson, som blev den norske konungens
uppbördsman år 872. Nästa vinter 873/874 kom till honom sändebud från kvener-kungen
Faravid (Kaukomieli), vilken, då kareler härjade i hans land, bad Thorolf komma sig till
hjälp, lovande honom lika mycket i byte som kungen fick. Norrmännen och kvenerna
gemensamt slog kirjalerna och tog stort byte, varefter Torolf och Faravid skildes åt i
vänskap. Torolf följde på sin hemresa Ångermanälvens dalgång, vilket talar för att
kveners bosättningsorter sträcktes åtminstone ända hit.
Man kan efter Torolf följa hela raden av de norska konungarnas
ländermän i Halogaland ända fram till 1200-talet, och visa, att samtliga bedrev
förutom skatteuppbörd bland samerna livlig handel och hade kontakt med kvener, kareler
och ryssar.
Kvenerna framstår som en på olika håll krigande och beväpnat
organisation med en imponerande intressesfär: i söder till Hälsingland, i nordväst
till Norge och i sydost ända ner till Karelen. En konung i spetsen talar för en
välutvecklad social organisation.
1.5 Kvenland - Österbotten
1.5.1 Kainuu - Ostrobothnia – Österbotten
Romaren Tacitus (ca 55-117) skriver i sin Germanica om de
gåtfulla sithoni. Tacitus och Adam av Bremen (1070-talet) beskriver ett land styrt av
kvinnor; terra feminarum. Modern forskning identifierar dessa som kvener. Engelska kungen
Alfred och hans norska krönikör Ohthere (Ottar, ca 890) ger en bra beskrivning om
kvenerna och deras rike. Inställningen till de isländska sagornas värde som
källmaterial har varierat, men deras geografiska värde håller än även vad gäller
läget för kvenernas land. Självaste Snorri Sturluson gav en annorlunda tolkning av
Norges grundande i sagan Fundinn Noregr. Han helt enkelt ersatte Odin-mytens
kungasaga med sagan om de fabulösa kungarna av Kvenland, vilka i själva verket var de
jättar som nämns i isländsk mytologi. Finska folkdiktningens Pohja eller Pohjola syftar
också till Kainuu-Kvenland.
Olaus Magnus känner till kvenerna och de finns på hans
Carta
Marina (1539). Bureus nämner i sina kartverk (1611, 1626) provinsen Cajania,
vilken sammanfaller med finska Ostrobothnia. Mellaneuropeisk kartografisk tradition
(Tschudi, Herbenstein, ca 1550) kände till att Kayenskaja Zemlya, och Cayeni (kajaanit,
kvener, kainuulaiset) varit under ryskt styre, men erövrats av svenska kungar. Cayeni
levde enligt honom både i Norrbotten och Österbotten, dvs finska Ostrobothnia. Tschudi
även identifierar Norrbotten som Ostrobothnias norra del och gränsen gick enligt
fredstraktaten i Nöteborg (1323) strax söder om Pyhäjoki (i Petäoja). Flera senare
europeiska kartografer förväxlar områden och deras lägen här i Europas periferi, och
Mercator (slutet av 1500-talet) m fl placerar Kayenskaja Zemlya vid Ishavet.
1.5.2 I Österbotn, som Qwenland är…
skrev Messenius (1579-1636). För Olaus Rudbeckius (1630-1702)
omfattade Kvenland både Öster- och Västerbotten ända till Piitime (Piteå). Den
första, som med moderna metoder studerade Kvenland-frågan, var svenska språkforskaren
Ihre med sin avhandling om kvenerna (1767). Kvenland bestod enligt honom av hela norra
Sverige från Medelpad över Ångermanland, Jämtland och Hälsingland till Västerbotten.
Etniskt ansåg han kvener vara samer. Tyske upptäcktsresande Forster (1784) skilde klart
kvener från samer, och igenkände kvener som finnar. Forster förklarar att dessa finnar
hade bott landet ända ner till Hälsingland, men att framryckande svear och göter hade
trängt de allt längre norr, och i början av 1700-talet hade dessa finnar kvar bara en
del av sitt ursprungliga område.
Arwidsson översätter tyska Rühs (1819): "Österbotten af
Finnarne kalladt Pohjanmaa, nordlandet, äfven Kajnu, Kajnunmaa, nederlandet, gränsar i
norr…" Arwidsson även (1827) menar att ordet kvener bör enligt isländskan
uttalas kwainer (fi Kajnu/Kainuu). Geijer (1825) också bestämde kvener vara
finnar. Forna Kvenlandet omfattade enligt honom Medelpad, Ångermanland och Västerbotten,
och dessa finnar trycktes norrut av svenska och norska nybyggare. Cajan (Kajaani) har
(1866) i stort samma uppfattning, men han menar att kvener är ursprungligen kareler och
den första av finska stammar som öster ifrån tar sig över Suomenselkä till
Ostrobothnia, och spridde sig därifrån på svenska sidan ända till Hälsingland. Cajan
hävdar att vid slutet av 800-talet utsträckte sig svearnas maktutövning i norr knappast
ens till Dalaälven. Det var först när Hälsingland införlivades i svensk intressesfär
som kvenerna måste ge sig norrut; även där blev de i sinom tid ofredade av svenskar och
kristendomen. Aspelin (1869) föreslår som Cajan, att den norska expansionen österut
över Kölen ända till Medelpad under Harald Hårfagre (900-talet) tvingade kvener att ge
sig av norrut.
1.5.3 Erä-män och birkarlarnas föregångare
Den nationalistiska, svekomanska historieskrivningen i början på
1900-talet (Hilderand, Wiklund m fl) betraktade kvener som svenskar, och lyckades med
detta genom att förbise all finsk forskning. Undantaget är Fahlgren (1953) som i sin
Skellefte sockens historik diskuterar frågan utan nationalistiska övertoner. I sitt
postuma verk (1947) reviderar även Wiklund sina påståenden, och närmar sig finsk
forskning, framförallt Jaakkola. Wiklund medgav att kvenerna var "finska erä-män
och birkarlarnas förfäder". Svenska forskare har på sistone antingen helt
ignorerat frågan om Kvenland-Kainuu, eller kopierat idéer från finsk forskning, främst
Jaakkola.
Jaakkola (1924 och 1935) ansåg kvener vara fjärresande handelsmän
och skattmasar från södra Finland, och birkarlars föregångare. Han knöt detta ihop
med migrationsteorin, dvs att finnarna började kolonisera Finland söderifrån på
första århundradet och detta fortgick till runt år 800. Migrationsteorin har senare
ersatts med kontinuitetsteorin, dvs att folk (mest finska men även andra) har i 9000 år
(Suomusjärvi-kultur) koloniserat Finland i tid och rum och i större och mindre vågor.
Genom sin ortnamnsforskning placerade Vilkuna (1957) kveners
kärnområde i Kaland (Kalanti) i nedre Satakunda (även Klinge). Kvenernas
expansionsområde utsträckte sig enligt honom ända till Ishavet. I Umeå har Korhonen
med sin ortnamnsforskning öppnat en ny dimension i Kainuufrågan. Julku (1997) menar att
Kvenland omfattade kusterna runt Bottniska viken (Kvenhavet) från Tavastskogen eller
Kyrö till ca Skellefteälven. Läget för Kvenlands södra gräns på svenska sidan
verkar bero på vilken tidsperiod man rör sig i.
1.5.4 Namnet Kainuu - Kvenland
Daniel Juslenius förklarar termen i sin första finska ordbok (Suomalaisen
Sana-Lugun Coetus, 1745) följande: Cainu, -un ’botnia orientalis’,
’österbotten’; Cainulainen ’ostrobotniensis’,
’österbottning’.
Den första betydelsen av termen Kainu/Kainuu var enligt Lönnrot;
lågland. Kainulainen var låglandsbo, strandbo, österbottning, qven – i motsats
till sawolainen som bodde i inlandet.
Vahtola (1980) föreslår att ordet hwainoo är originalformen,
och hans hypotes är den dominerande. Hwainoo betyder från början ’lågland,
våtmark, kärr’, och är ursprunget till både finskans Kainu/Kainuu och deras
skandinaviska motparter Kven och Kvenland. Den enda som (förutom Wiklund) öppet
ifrågasatt Vahtolas teori är svensken Holm (1982) på etymologiska grunder, men Holms
kritik är inte övertygande, och han kan inte heller föreslå någon annan förklaring.
Adam av Bremen m fl beskriver Kvenland som kvinnoland och amatsonernas
land, vilket beror på förväxlingen av det germanska ordet för kvinna och det finska
ordet kainu/kven. I fornnordiska språk är enligt Forster (1784) kvinna kwen, på
Island kwinna, till anglosaxerna kwen och till alemaner qwena. Obs!
Kalevala diktar om Pohjan Akka, Bottnas kärring.
2 Birkarlar
2.1 birk – Birka - Pirkkala
Friserna bedrev handel med de nordiska länderna redan på 700-talet.
Östersjöområdets centrum för denna frisernas handel var birk-rättens Hedeby i
Schleswig. Ordet birk härleds av det frisiska birek eller berek, som
betecknar rätt eller rättsområde, varav sedan det danska birkeret, det norska bjarkoyiarrett
och det svenska bjärköarätt skulle härstamma. I Hedeby samlades enligt
Ansgarius (död 865) köpmän från alla håll. Hedeby var enligt araben Ibrahim
al-Tartushi (804) känd från Island till Bagdad. Där började eller slutade Norwegen
(Pohjantie) som gett namn till Norge. Över denna sjöfartsled ända till Bjarmien (vid
Vita havet, fi Vienan meri) har Ottar lämnat bra beskrivningar om. Ottar var från
Bjarkoy (av birk) i Halogaland, en till kvenerna välkänd handelsplats.
Svearnas Birka i Mälaren grundlades som en birk-handelsplats av
västeuropeiska intressen (jfr Hansa). Även Birkas efterföljare Sigtuna, Sveriges
huvudstad på 1100-talet, dominerades av friserna och tyskarna. Större delen av
befolkningen var naturligtvis lokala. Birkala (Pirkkala) i Satakunda är kanske av samma
ursprung. Jaakkola föreslår att namnet efter den svenska koloniseringen på 1320-talet
folketymologiskt ombildades till Birkala, birkarl. Det finns i Pirkkala-trakten tiotals
med germanska ortnamn, vilket bland andra bevis påvisar tidig direkt kontakt via Baltikum
och tyska Gotland med den germanska kultursfären.
Birka i Mälaren var från första början en känd och populär
handelsplats för kvener och andra av finnar. Härad (fi kihlakunta) är beteckningen för
en administrativ enhet i Skandinavien, men på Svealand i Birkas sfär används begreppet
hundare, vilket är av tyskt ursprung. Detta har även gett ett direkt namn för ett
landskap i Finland, Satakunda.
Karlar från Birkala
Kvenernas namn anses vara bundet till den landsända, varifrån de
härstammade, medan birkarlanamnet var samhörigt med yrket och närmast härstammande
från Birkarla (Pirkkala) socken i övre Satakunda, där de flesta ursprungliga
birkarlarna hade sina arvgårdar och handelsupplag. De var alltså från samma landsända
där kvenerna ansetts höra hemma. Birkala socken, som är i trakten omkring det nuvarande
Tammerfors, omfattade tidigare den östligare hälften av hela Över-Satakunda
(Pirkanmaa). Birkarlarnas handelsområden i lappmarkerna tycks åtminstone till en början
ha hängt samman med gårdsinnehavet i hemtrakten. Pluralformen "lappmarker"
åsyftade de områden som låg under de olika grupperingarna av birkarlar.
 |
"lappmarker"
kartan
double-click
for bigger pic
|
Under 1300-talet börjar kronan intressera sig för
gränsförhållandena och skatteuppbörden i norr. Enligt Bureus överlät kronan nu
skatteuppbörden och handelsrättigheterna i lappmarkerna till dessa lappmarksfarare, som
redan i sekler bedrivit sin näringsgren här uppe. Birkarlarna får också praktiskt
taget oinskränkt makt att representera staten vid skatteuppbörden mot en ringa avgift i
skinn samt monopol på handeln i lappmarkerna. Detta avtal skall gå tillbaka på ett av
Magnus Ladulås utfärdat privilegium 1277, men det finns inget bevarat dokument över
detta. Andra menar att detta påstådda ’avtal’ är en konstruktion i syfte att
legitimera kronans anspråk, en vanlig företeelse i historiska sammanhang. Konungen gav
enligt Bureus lapparna till birkarlarna under villkor att dessa förde dem under svenska
kronan. Det synes här närmast vara fråga om ett stadfästande av redan existerande
privilegier.
Birkarlarna nämns i en bevarad urkund först 1328 i samband att vissa
av rikets stormän ville fördela områden i norr sinsemellan. Birkarlarna protesterade
och fick rätt. År 1358 stadfäste Erik Magnusson birkarlarnas privilegier, enligt vilka
lappmarkerna lades under deras oinskränkta välde. Birkarlarna fördelade dessa
sinsemellan och rättigheterna gick i arv.
2.2 Birkarlahandeln
2.2.1 Bottniska handelstvånget
Som bekant låg den stockholmska köpenskapen under 1300-talet helt och
hållet i tyskarnas händer. Först efter Brunkebergsslaget 1471 lyckades svenska borgare
utverka avskaffandet av de tyska borgarnas rätt till halva antalet borgmästar- och
rådmannaplatser i rikets städer. Och först 1533 upphävdes hanseaternas
handelsprivilegier. Det bottniska handelstvånget var Stockholms försök att gynna sina
egna intressen, ty kustbönderna var vana att segla direkt till utlandet. Endast för Åbo
gjordes undantag, hela Bottenviken i övrigt skulle nu segla till Stockholm. Kort
därefter i det kungliga brevet 1358 bekräftade konungen 1328 års Täljestadga, och
därigenom fick birkarlarna dispens från handelstvånget.
Mycket av handelstvånget stannade på papperet, för handeln i Norra
Botten var sydöstligt orienterad från urminnes tider. Karelska köpmän även handlade
som förr och sålde vidare var de ville. Sedan gammalt hade birkarlarnas skinnleveranser
från Norra Botten gått till Finland och vidare främst via Reval. Någon ändring till
denna handel medförde ej stadslagen. Vi vet från 1500-talet att birkarlar seglade med
egna skepp förutom till Stockholm, även till tyska städer. Det medeltida bottniska
handelstvånget fixerades i handelsordningar 1614 och 1617, men det framgår av talrika
handlingar att städer i norr, i synnerhet på den finska sidan, bedrev utrikeshandel i
avsevärd omfattning en tid framåt. På 1700-talet förde borgarna i Torneå på egna
skepp varor till länderna kring Medelhavet. Många av deras fregatter, briggar, skonare m
m anges i handlingarna. Ända till 1809 ökades denna sjötrafik.
Olaus Magnus på besök i Torneå 1519 skriver om folket i Norrabutn:
"Från Spanien och Portugal tillhandla de sig gott vin och salt; från England och
Flanderna dyrbara tyger; från de tyska städerna hjarvehanda husgeråd och prydnadssaker
och dessutom de kläder, de bruka hemma; från Svea- och Götaland vanligt hvete, korn och
alla slags grönsaker till husbehof, hvilket alla föres dit sjöledes."
2.2.2 Torneå – handelns centrum
Birkarlarna bosatte sig i Torneå, Kemi, Luleå, Piteå och Umeå. Det
finns inga säkra uppgifter om antalet birkarlar från den tiden då deras skatteuppbörd
avvecklades. År 1606 anges antalet birkarlar i resp. älvdalar till följande: Torne 22,
Lule 17, Pite 16 och Ume 11. Å andra sidan visar ett urplock ur Västerbottens
jordböcker att 63 hemman i Tornedalen från mynningen till Pajala anges som
birkarlahemman. Samerna i Ångermanland och Ume lappmarker var enligt svenska
historieböcker sk konungslappar, dvs de betalade skatt direkt till kungens fogdar, och ej
till birkarlarna. Detta gäller naturligtvis tiden efter att kronan etablerat någon
kontroll i norr.
Under medeltiden var Torne marknad den mest bekanta handelsplatsen vid
Bottniska viken, och samlingsplatsen för köpmän från när och fjärran långt innan de
övriga norrbottniska bosättningscentra hade någon betydenhet. Hit samlades finnar från
Åbotrakten, österbottningar, tavaster, samer, permer, ryssar, hälsingar, jämtar och
norrmän, skriver Olaus Magnus. Torneå var historiskt den ledande marknaden och hamnen i
Bottnen, och utstrålningspunkten för handelsverksamheten i Bottnen. Birkarlar i Torneå
skattade dubbelt så mycket som andra tillsammans.
Handeln med ryssarna florerade fastän strängt efterhållen, hårt
beskattad och ej sällan helt förbjuden. Ryssarna stannade visst inte alltid i Torneå
på sina handelsfärder till svenskarna. Så sent som vid sekelskiftet 1600 klagade
lappfogden Jöns Karlsson över att de drog från gård till gård genom Torneå, Kalix,
Luleå och Piteå. De kom ned till havet vid Kemi eller Uleå och seglade till Umeå, där
de låg hela sommaren och handlade. Kungen sökte göra slut på denna svårkontrollerade
handel för att den gick Stockholm förbi och svenskarna avyttrade här värdefulla skinn.
 |
Mälarstädernas seglation på hamnar i Norrland och Finland är 1548
double-click for big pic |
2.2.3 Ryssar och kareler
Troligen är dessa ryssar i själva verket karelska köpmän som genom
sina urgamla handelsvägar, sjösystemen i Finland, kom som alltid förr för att handla.
Även i Finland måste man vara på sin vakt när historiska källor talar om ryssar och
deras aktiviteter i Finland, för andra finska folk kallade oftast kareler för ryssar
(laukkuryssä). Kareler-ryssar var med och konkurrerade med kvener om beskattningen och
handeln i norr, och koloniserade i minst lika hög grad norra områden som
kvener. Dessa grekisk-ortodoxa kareler å sin sida kallade finnarna av annan tro
för svenskar (ruotsit).
2.3 Birkarlar och kronan
2.3.1 Birkarlar blir kronans fogdar
Birkarlar sägs ha gjort en betydande insats i utvecklingen av Finland.
Karlar från Birkala skapade en gemensam front mot öster, och stärkte
handelsförbindelserna västerut, främst mot Tyskland. Birkarlarna hade sina privilegier
ända till 1554, när Gustav Vasa tog skatteuppbörden till kronan och birkarlar blev
kronans fogdar. Det tidigare system, då birkarlar bedrev handel, uppbörd och rättsvård
ersattes av ett statligt kontrollerat system. Gustav Vasa skriver också i sitt
befallningsbrev att ödemarkens gamla herrar, birkarlarna , "som hade befallningen
över lapparna i Westrebotnen", ingalunda får hindra nybyggare att slå sig ner i
Lappmarken.
Även om birkarlasystemet försvann och den administrativa
organisationen förändrades under statsmaktens etablerande var syftet detsamma att ta upp
skatt, se över handel och se till att lag och ordning efterföljdes. Kungen strävade
efter att få bättre kontroll över det stora landområdet som sträckte sig ut mot
Atlant- och Ishavskusterna, och som låg under Torneåbirkarlar. Även om lappfogdarna,
som var de nya statliga tjänstemännen, värvades bland birkarlarna var birkarlasystemets
successiva avtagande ett led i försök till centralisering av Lappmarkens administration.
Den tidigare rättsvården under birkarlarna berörde uteslutande frågor kring handel och
skatt, medan centraliseringen av rättsväsendet under 1600-talet innebar att de
religiösa och sociala förhållanden började kontrolleras i större utsträckning än
tidigare.
2.3.2 Birkarlarlaeliten och kronan
Under medeltiden som på Gustav Vasas tid framstod birkarlarna som en
ledande grupp, en elit med särskild profil. Konungen talar om de rika birkarlarna, vilket
bestyrks av uppgifterna i jordböckerna. I början av 1500-talet sägs det redan att av
rikets rikaste män tre bodde i Lule älvdal, och i den riksbouppteckning som år 1571
upprättades för gäldande av Älvborgs lösen, finner man bland rikets rikaste män sex
birkarlar upptagna.
Sedan Gustav Vasas tid hade lappfogdarna utvalts bland birkarlarna. De
många klagomålen mot dem och de upptäckta oegentligheterna i slutet av 1500-talet
gjorde att de ersattes med nya av hertig Karl. Han även utsåg en särskild
befallningsman över alla samer i Sverige. Till denna post utvalde han inte en birkarl,
utan holländaren Arent Josting.
Trots att birkarlarnas privilegier fråntogs, hade denna elit stor
betydelse för utvecklingen i norr. Ärkebiskopen Petrus Kenicius (1555-1636) var son till
birkarlen Könik Olofsson i Umeå. Olaus Petri Niurenius var kyrkoherde i Umeå 1619-45.
Hans maka nämns vara av birkarlasläkt. Niurenius själv har nedtecknat berättelser om
birkarlarnas lappfärder under ledning av folkhjälten Matti Kurki, den kanske mest
kända av birkarlahövdingar. Kyrkoherden i Piteå Nicolaus Andreae (1600-28) var av
birkarlasläkt och infödd Pitebo, och "behärskade finska språket
fullständigt".
Enligt von Düben påträffas namnet birkarlar sista gången officiellt
i Uppsala ordinantia av år 1617. Sedan Karl IX avskaffat deras handelsmonopol i
lappmarken, uppgick de i stadsborgarnas och landsköpmännens klass. Visserligen
försvinner namnet birkarlar, men det är samma personer och samma organisation om också
utan kronans auktoritet, som fortsätter att förmedla varorna.
2.3.3 Kronan tar makten - och marken
Bakom Gustav Vasas nya centraliserade ordning döljs också
revideringen av erä-markområdenas organisation, även på finska sidan. Staten övertog
sig bestämmanderätten över erä-markernas fördelning samt över jakt- och
fiskerättigheterna. I äldre germansk (och svensk) jaktlagstiftning betraktar man
jakträtten på högvilt som regale, dvs kronans exklusiva rätt. Denna rätt utvidgades
och ödemarkerna (!) betraktades som tillhöriga staten.
3.1 Gränser i Norra Bottnen
3.1.1 Gränsdragningen vid
freden i Nöteborg 1323
Den latinska versionen av fredstraktaten konstaterar att gränsen dras
"in Helsingh haff", den svenska versionen "nor i haffuit" och den
ryska "ottole Kajano more". Det har bevisats att de latinska och ryska
B-versionerna är officiella och den svenska B är en skiss som ledde till en
förfalskning, dvs svenskarna påstådde att gränsen skulle dragits till ’havet i
norr’, vilket de menade var Ishavet. Ryssarna gjorde flera försök att återta
kontroll över sina legitima områden i Bottnen, som svenskarna höll på att genom
kolonisation söka införliva med riket. Ryska expeditioner sändes till "na
Kajany", till Kainuu, vilket omfattade tio floders område från Kalix älven i norr
till Pyhäjoki i söder. År 1501 krävde ryssarna tillbaka sina "flumina chain"
eller Kvenlands floder. I ryska källor är Kainuu-Kvenland Norrbotten, vilket varit en
del av Novgorod, och vilket som Moskva-Ryssland av gammal hävd nu krävde tillbaka.
Nöteborgsfreden 1323 kan förstås bara om man ansåg att Kvenland tillhör Karelen.
Särskilt hårt drabbades norra Österbotten av svenska
stormaktsambitioner, aggressionen mot öster, under senare hälften av 1500-talet. Som
vanligt var det befolkningen som kom i kläm, och flydde västerut, och bidrog faktiskt
till en livlig nybyggarkolonisation.
3.1.2 Bygdestenen och Bjuröklubben
Under högmedeltiden blev Bottenviken nedanför Kvarken ett svenskt
hav. Ovanför Kvarken var läget ett annat. Någon svensk bebyggelse att tala om synes
inte ha funnits norr om Hälsingland. Tveksamt är om man ens kan beteckna områdena i
norr som en svensk intressesfär statsrättsligt sett. De lärdas kartor rörande dessa
nordliga områden återger något så när riktiga uppgifter om den geografiska
konfigurationen och om förhållandena norr om Kvarken först en bit in på 1600-talet.
Det tog drygt två århundraden för svensk kolonisering att nå upp
till Skellefteälven från Ångermanälven. Först efter freden i Nöteborg 1323 när
kronans intresse väcktes för att befolka de nordliga områdena, började kolonisationen
sprida sig norrut. Någon folkvandring till Norra Botten har det aldrig varit fråga om,
och 1300-talets svenska kolonisatörer i norr har sannolikt varit landskapets egna
invånare.
Enligt Hälsingelagen var Umeå och Bygdeå befriade från ledung, ty
de försvarade riket: "de skola värja sitt land hemma". Vem försvarade de
riket mot? Det vanligaste svaret är att fienden var Rysslands (Novgorods) kareler. Bureus
har (1600) en anteckning från Bygdeå, dit ryssar (kareler) anlände via Ule älven, dvs
den vanliga rutten. Svenskar lyckades besegra ryssarna, och som minne skall ha huggit ett
märke i Bygdestenen, som ryssar hävdade var deras gränssten. Det finns flera bevarade
uppgifter om Bygdestenen som ryssarnas gränsmärke.
 |
Bygdestenen
var gränsen mellan Sverige och Novgorod i Nöteborgs fred 1323.
double-click for big pic |
Novgorod och dess arvtagare storfurstendömet Moskva gjorde anspråk
på överhögheten i Bottnen ända till freden i Täyssinä 1595 med åberopande av gammal
hävd, vilket var också statsrättsligt berättigat. Under Sten Stures d ä krig på
1490-talet hävdar ryssarna officiellt att Bjuröklubben är det äkta gamla gränsmärket
mellan svenskt och ryskt land. På östra sidan av Bottenviken klagar bönderna år 1490,
att ryssar kommit och påstått att Kemi älven och alla laxälvarna ända ner till
Pyhäjoki tillhör dem. Vid Pyhäjoki finns ett flyttblock, Hanhikivi, som ryssarna
kallade sin gräns, och därifrån skall gränsen löpt över havet västerut till
Bjuröklubben i Skellefte socken. Denna Hanhikivi var ett landmärke, en fast punkt lätt
att identifiera från havet. Bjuröklubben är också ett likadant landmärke, och dess
relation till Bygdestenen är som Hanhikivis till Pyhäjoki (gränsen eg Petäjoki,
Petäjäisoja).
I Umeå har bevarats en tradition från 1696 att det fanns i Umeå
före kyrkan en kapell. Kapellets klocka sänktes i älven av rädsla att fienden, ryssar
och finnar, skulle röva bort den. Det egendomliga är att finnar räknas som fiender. Om
traditionens kärna har någon historisk förankring, måste den härstamma från tiden
före uppkomsten av en svensk-finsk statlig sammanslutning.
3.1.3 Korsholms län – Norrabotten
Västerbotten, dvs kustbygderna av nuvarande Väster- och Norrbottens
län, fick tidigt, under den svenska kronan, en ännu starkare anknytning till
Österbotten. Tillsammans bildade landskapen den naturliga enhet, som medeltiden
betecknade med namnet Norrabotten. Denna i viss mån självständiga kulturkrets,
bottnakarlarnas land, sammanhölls inte bara av administrativa band; de norrbottniska
folkmålen anses visa en tydligare släktskap med dialekterna i svenska Österbotten än
med andra.
På 1360-talet byggdes Korsholms slott nära Vasa, och hela Norra
Botten står under slottets förvaltning. Ekonomiskt och administrativt vette Norra Botten
åt öster, juridiskt och kyrkligt åt väster. Till den förra omständigheten har helt
visst birkarlarna lämnat sitt bidrag. Det förhållandet att ingen förläning veterligen
utdelades i deras älvdalar tyder ju på att de förstått att väl hävda sina intressen
och även ägt erforderliga resurser.
Namnet Norrbotten i dess sammanskrivna form började användas på
1400-talet för att namnge rikets nordligaste del, ömsom syftande till hela området i
norr, ömsom bara till Österbotten. Även benämningen Västerbotten i motsats till
Österbotten kom till användning för att öka namnförbistringen. Först sent i slutet
av 1400-talet blev Västerbotten det allt vanligare namnet på den svenska sidan.
3.2 Hwma – Uma - Umeå
På umebornas anhållan år 1583 att få anlägga en stad vid
Umeälvens mynning, beslöt Johan III att tvenne städer skulle anläggas i Västerbotten,
nämligen i Umeå och Torneå, medan Luleå, Piteå och Skellefteå ännu ej ens var
påtänkta. År 1586 påbjöd också konungen landköpmännen i Umetrakten och strax norr
därom att flytta till Umeå. De som bodde längre norrut skulle flytta till Torneå.
Någon stadsbildning blev det ej omedelbart, ty köpmännen vägrade att flytta till
Umeå, trots att kungen hotade tredskarna med förvisning till Ingermanland och Estland
samt med höga böter. När Karl IX år 1605 på nytt upptog stadsbildningsfrågan till
behandling, föreskrev han återigen att två städer, Umeå och Torneå, skulle anläggas
i Västerbotten. Det kommer mera…
Kvarkentrafiken
Förbindelsen med Österbotten över Kvarken går tillbaka till
förhistorisk tid. När Göran Wallin 1707 reste genom Västerbotten, berättade man för
honom att främlingar från andra sidan havet varit de första som kommit till Bygdeå
(Norrbygda) och där byggt hus och givit socken dess namn. Jonas Ask nämner detta i sin
doktorsavhandling 1731 och tillägger att detta tal ännu var i allmogens mun.
Man kan naturligtvis diskutera vilken betydelse en sådan tradition
bör tillmätas. Men så mycket torde få anses säkert att det är livliga förbindelser
över Botten som bildar dess bakgrund. Dessa skymtar också i andra sammanhang och
traditioner: birkarlarna, Egilssagan, sägnerna kring Bygdestenen, Karlskrönikan, Olaus
Magnus osv.
3.3 Österbottens svenskar – erövrare eller nybyggare?
Det bor drygt 100 000 svenskspråkiga
vid Österbottens kust. Språkgränsen har varit oförändrad sedan 1500-talet. De
svenskspråkigas relativa andel av landskapet befolkning har av olika orsaker minskat
under årens lopp. Svenskarna i Österbotten härstammar inte från den germanska
befolkningen som i slutet av den förhistoriska tiden skapade en rik fornkultur i
området, utan de har flyttat över havet från Sverige.
Den svenska koloniseringen i Österbotten skedde till Satakundas
intresseområde, som nådde upp till Vetil å (Perhojoki) i norr. Satakunda är ju del av
det gamla, historiska Tavastland, som sträckte sig från "salthavet till
salthavet", dvs från Finska viken till Bottniska viken innan landskapen splittrades.
Områdena norr om Vetil å hörde fortfarande till Satakundas – birkarlarnas -
hävdeområde.
Birkarlar nämns för första gången i urkunderna 1328. Det finns ett
påstående av Bureus, att Magnus Ladulås skulle garanterat birkarlars privilegier år
1277; några dokument att bestyrka detta finns ej bevarade. För en sådan
överenskommelse talar tre händelser: början av svensk kolonisering i Österbotten,
kvenperiodens slut och birkarlarnas framträdande.
Svenskarna kom inte till obebyggda trakter i Österbotten. Satakundas
intressesfär nådde ju upp till Vetil å. Satakundabor exploaterade sitt område bl a på
fångstfärder. Några flyttade från Satakunda till Österbotten. Dessa kvener gjorde
redan före birkarlarna sina färder sjöledes norrut till Bottnen. De härstammade från
Kumo älvs flodområde och från nedre Satakunda. Norra Bottnen var kvenernas
expansionsområde, och en del av dem bosatte sig där på lämpliga ställen. Kvener
nämns för sista gången i annalerna 1271.
Vad hände med finnarna vid Österbottens kust? En del flyttade när
svenskarna kom, en del assimilerades med svenskarna, vilket påvisas av
österbottningarnas östliga genetiska drag.
Vad som hände i Österbotten runt år 1270? Faktum är att svenskar
flyttar in, kvener försvinner i källmaterial och birkarlar får privilegier i norr. Allt
tyder på att kronan gör ett beslut, där svenskar får rätt att bosätta sig i
Österbotten, kvener förlorar sin position, och andra Satakundabor – birkarlar
– får istället privilegier i utnyttjandet av norra Bottnen. Stor-Helsinglands
allmänning utökas att gälla i Österbotten, och kungen beordrar den 13 februari 1348
att all kust ända upp till Vetil å skall överlämnas till svenskarna. Hur mycket detta
hänger samman med Birger jarls etniska rensning och folkmord på tavasterna, det sk andra
korståget, vilket skapade ett maktvakuum och förberedde för svensk invasion i
Österbotten i tavasternas intresseområde, är inte klargjort.
Läntinen (Julku 1992) hävdar att svenska nykomlingar, p g a kronans
särbehandling och favoriserande, kan snarare anses som erövrare än nybyggare.
Mikael Reuter
