Sveriges
största minoritet är den tystaste
Var folk
förtjänar sina ledare
Inslaget från
Uutiset etsar sig fast på näthinnan: svenska ministern, född i Bujumbura,
Burundi, läxar upp sverigefinnarnas talesmän. Sabuni deklarerar att de inte
har någon särställning att förvänta sig, och att gruppen och deras språk
kommer att behandlas som alla andra minoriteter. Av bilden känner jag igen
dessa talesmän sedan årtionden, samma nissar (fi: lökäpöksy) vars förtjänst
är att finskan nu står lika med romani och yiddisch.
Mycket väsen
har de hållit av Mälardalens språkområde, vilket en sosdem riksdagsmän ruvade
på precis så lagom länge att utredningen försvann i regimskiftets svarta
hål. Vi får inte glömma att Partiet alltid stoppat förslag till särställning
för finskan och för sverigefinnarna. Samtidigt har de, med stöd av president
Halonen, värnat om svenskans och finlandssvenskarnas särställning i Finland.
Sosdem utredningsmannen gick i pension, förslaget hamnade i soporna. Sabuni
bestämmer, och sverigefinnarnas talesmän knyter näven i fickan och håller
tyst. Som alltid.
Det sägs att
var folk förtjänar sina ledare. Ur finsk historia känner vi stormän med
karaktär och karisma. Sverigefinska ledare är totalt osynliga i riksmedia,
var man kan lobba och påverka för sin sak. Är det helfinsk blygsamhet, eller
för att de inte kan yttra en hel och vettig mening på svenska? Vilket som,
de har lyckats köra sverigefinska saken i sank. Vilket vi förtjänat?
Historiska
självförståelser
Dagens Nyheter
skriver på ledarsidan att Sverige och Finland ”ligger i startgroparna för
att fira skilsmässan 1809. Ett utmärkt tillfälle för båda länder att både
bredda och fördjupa sin historiska självförståelse.” (DN 2007-08-24).
DN är
Bonnier-koncernens flaggskepp. Bonniers dominans över ett lands media saknar
motstycke i världen. Bonnier-klanen är från Östeuropa invandrade judar, och
tillhör den minsta men mäktigaste (officiella) minoriteten.
600 åren av
gemensam historia före 1809
skriver DN. Då
landar vi i året 1209, när svearna höll på att ockupera Egentliga Finland,
dvs Åbotrakten. Satakunda och Vakka-Finland, vilka bildar kärnområdet i
Kaland-Kainuu-Kvenland, hade redan då införlivats i sjökungariket Suethiod
(Svealand).
Svearnas
huvudstad Sigtuna brändes och ärkebiskopen dödades år 1187. Forskare menar
att utövare var est-finnar, eller en bredare operation som hämnd för
svearnas intrång på deras marker. Birka plundrades flera gånger från ca 965,
och försvann runt år 1000. En delförklaring till svearnas attacker mot
öster.
Den viktigaste
aspekten med dessa sk korståg var självfallet den ekonomiska, som i de
flesta europeiska krig. Det är belagt att när Sverige trängde sig in i
Finland på 1200-talet, fanns i Finland redan katolska kyrkan under påvens
beskydd. Kristendom hade funnits i Finland redan länge, bland
kustbefolkningen åtminstone från 800-talet.
Sverige alltså
anföll ett kristet land. Myten om korståg är senare propaganda som Weibull
redan på 1910-talet bevisade.
Ny epok
1200-talet utgör
början till en ny epok i Norden. Bakgrunden låg i konkurrensen med Danmark
och Tyska orden. Alla de innehade områden, dels i olika skeden, dels
parallellt ända in på 1600-talet, och även Novgorod-Ryssland och
Polen-Litauen hade intresse för området.
Pionjärer i norr var samer, kvener och
”ryssar”
Kareler, ofta kallade ”ryssar” av övriga
finska stammar, blev döpta till Romas tro av Novgorod, och utvecklade sitt
handelsvälde under 800-1100 -talen djupt in i Norden i samarbete med
Novgorod. På 1100-talet ser vi en överenskommelse, enligt vilken "de tio
älvarnas land", dvs. Österbotten norr om Pyhäjoki ända till Bygdeå, överläts
som operationsområde åt karelska handelsmän. Kareler lyckas därmed etablera
sig i kveners gamla erämarker runt Bottenviken eller Kvenhavet. Vid den
tiden hade kareler sin mest framträdande expansionsperiod. Tidens ryska
krönikor tecknar samtliga laxrika floder från Siikajoki i söder till
Kalixälven i norr som tillhörande Novgorod.
Bygdestenen tecknades som gräns mellan
Sverige och Novgorod vid Nöteborgs fred 1323. Det har bevisats att den
svenska versionen av fredstraktaten är en skiss som ledde till en
förfalskning, dvs. svenskarna påstådde att gränsen skulle dragits till
’havet i norr’, vilket de menade var Ishavet.
Ryssarna gjorde flera försök att återta
kontroll över sina legitima områden i Bottnen, som Sverige med nyvaknat
intresse sökte genom kolonisation införliva med riket. År 1501 krävde
ryssarna tillbaka sina "flumina chain" eller Kvenlands floder. I ryska
källor är Kainuu-Kvenland Norrbotten, vilket varit en del av Novgorod, och
vilket som Moskva-Ryssland av gammal hävd nu krävde tillbaka. Novgorod och
dess arvtagare storfurstendömet Moskva gjorde anspråk på överhögheten i
Bottnen ända till freden i Täyssinä 1595 med åberopande av gammal hävd.
Om selektiv självförståelse
Bygdestenen står inte på några svenska
kartor, och nämns inte heller i traktens turistbroschyrer. Däremot dyrkas
flera kultplatser om senare bataljer mellan Sverige och Ryssland i trakterna
Täfteå, Ratan. Trots det står Bygdestenen mäktig kvar var senaste istiden
den deponerade. Enda skylten är hemmagjord av paret som bor sin sommarstuga
i skuggan av jättekastet. Klättra upp på blocket och beskåda historisk
landskap. Jättekastet var landmärket var man samlades för möten och för
handel. Hit kom ”ryssar” att idka handel med kvener. Bygdestenen också
skrevs som gränsmärket mellan Sverige och Novgorod vid Nöteborgs fred år
1323.
Att Sverige vill glömma bort Bygdestenen kan
förklaras med nationalistisk historieskrivning som tecknar svenskar som
pionjärer och nybyggare i Norra Bottnen, fast kvener och även ryssar var där
långt före svenskar. Idag är Bygdestenen utan något skydd.
Djingis khan räddar Norden från att bli
ryskt
Novgorod-Rysslands maktställning i Norden
försvagas på 1200-talet. Bakgrunden är Djingis khans
(död 1227) angrepp mot Ryssland. När Ryssland kämpade för överlevnad mot
mongolernas oövervinnerliga härd, passade grannarna på att anfalla
västerifrån.
Djingis khans sonson Batu och hans Gyllene
Horden besegrade alla européernas arméer. Batu och hans general Subutai
planerade för en sista nådastöt på Tysk-romerska riket, när invasionen
plötsligt blåstes av; storkhanen Ögedei var död (1241), Batu och Subutai
måste hem. Europa var räddad från mongolerna, och Norden var räddad från
ryssarna.
Ryssland var starkt försvagad och kunde inte
längre ge sina kareler understöd. Vi kan lugnt konstatera att mongolerna
åtminstone till en del bidrog till att ryska inflytandet i Norden minskade
kraftigt.
Skilsmässan
1809
, skriver DN.
När ”Sverige” och ”Finland” (dessa länder existerade inte då) förenades var
det inte av kärlek utan påtvunget på finska stammar, en våldtäkt. Svear
började skriva Finlands historia, vilket än idag Finlands skolväsen matar
sina undersåtar med. Daner och tyskar delade Karjalas moar i Baltikum och
Novgorod-Moskva döpte finska östliga stammar i Romas tro.
In på
1800-talet hade Sverige nästan lyckats med att utrota finska folkets
identitet och språk i kungariket. ”Varför överger Du oss, Gustav, vi som
alltid varit goda svenskar”, skriver detta arma folk till sin kung 1809.
1809 var
ryssarna åter till sina gamla jaktmarker i Västerbotten, och marscherade in
i Stockholm. Napoleon emellertid hindrade Ryssland att lägga vantarna på det
militärt besegrade Sverige. Det sägs att ingen önskade år 1809 att riket
skulle klyvas, men ingen frågade de heller. Det var Alexander I och Napoleon
som bestämde det. Alexander I införlivade Finland i sitt imperium. Napoleon
lyckades övertala sin general att ta Sverige, en post som många vägrade.
Generalen var en Bernadotte från Lyon, och utmärkt sig på Napoleons
Europaturnéer, vilka enligt historiker inte alls blir efter Adolfs hjältedåd
1938-45.
Till Finland
var föreningen till ryska imperiet räddningen i elfte timmen. Tiden efter
1809 var i själva verket en period av fred och av stark ekonomisk utveckling
när även befolkningstillväxten var stark. Det flödar av idéer och
innovationer från Petersburg, och huvudstaden erbjöd gott om
arbetstillfällen. Storfurstendömets ledande klass lärde sig tänka
internationellt och fundera frågor om makt och lag. Petersburg var en sann
metropol som förmedlade inte bara rysk, utan också fransk och tysk kultur.
Enligt
europeisk modell upptäcker man en forntida identitet, Kalevala-Suomi, som
man börjar bygga en nation på. Finlands (svenskspråkiga) elit förenas för
Finlands och finskans sak: vi är inte svenskar, vi vill inte bli ryssar, låt
oss vara finnar.
Man vet inte
vart man skall, om man inte vet var man kommer ifrån
Folk lever än
idag i legender som uppfanns i 1800-talets nationalistiska anda.
Rasbiologiska institutet bytte 1956 namn till Institutionen för medicinsk
genetik, och vikingamyten frodas. Vi måste upplysa folk att migrationsteorin,
att finnarna flyttat österifrån, har för länge sedan ersatts med
kontinuitetsteorin, dvs att urfinska folk har i 9000 år koloniserat Norra
Europa, och är dess ursprungsfolk jämte samer. Finnar är ingen minoritet i
Sverige utan urfolk, som bebott landet sedan isens senaste retirering. Bara en liten del har lyckats
bevara sitt ursprungliga språk, finskan. Men de har bevarat sin DNA. Du kan byta ditt språk och din
kultur men inte dina gener.
Söndra och
härska funkar än idag
Idag tror några
fanatiska tornedalingar att de t.o.m. är ett eget (guds?) folk, och att den,
av finska språknämnden, identifierade lokala dialekten av finskan är ett
eget språk. "Språkets" självuppnämnde upphovsman och väktare är en
väckelsepastor (inte laestadianer).
Till
tornedalingars försvar måste sägas att de flesta inte bekänner till denna
tro. Eget folk-fantasterna är en liten sekt men får mycket uppmärksamhet i
media eftersom de har sina beskyddare i Partiet, och tjänar stor-svenskens
sak.
Svensken har
framgångsrikt lyckats urvattna hela minoritetsfrågan, som romarna med söndra
och härska. Sverigefinnar har man lyckats splittra i två, och
ursprungsfolken i Sverige står lika, dvs med lika litet inflytande, med alla
andra minoriteter. Svenska ministern från Bujumbura rular.
Slutet Gott
Allting Gott
Skilsmässor
brukar man inte öppet fira, vilket DN nu vill göra. Varför firar vi inte vad
DN kallar "föreningen" 600 år tidigare? Kanske att detta äktenskap inte var
av kärlek utan av tvång.
Kamrat Lenin
skänkte Finland självständighet år 1917 i Petersburg. Finska politruker
sålde Finland till EU i Bryssel år 1995. Finland var självständigt i 83 år.
Inte mycket att fira där heller.
Skall vi fira
våra nissar till talesmän, eller trycka de under isen med pålar att inte
smutsa ner händerna? Inte i mitt namn, heter det. Dessa nissar talar inte i
mitt namn.
2007-12-06
Mikael Reuter
